Att förstå sitt egna värde
Nu bjuder jag på lite tankar som jag har haft som handlar om både vänner och kärlek. så det handlar inte om en person, utan jag har känt såhär ett x antal gånger i min tid så att säga. Hoppas ni gillar det och förstår vad det jag försöker skriva ut och att ni kanske kan känna igen er.
Det här har varit svårare än jag trodde att skriva. för man har så många känslor och det är svårt och få en bra text så att ni ska förstå känslan man har.
***
Ni vet den känslan när man bara ger och ger och inte får något tillbaka? den maktlösa känslan och "hoppet" som lever kvar. för att man en gång hade det bra. Vad hände med oss? Är en av alla frågor man ställer sig.
Man står där och försöker lura sig själv med ursäkter om att det inte är något fel. "Det är bara hen som har mycket just nu."
Man fylls av besvikelse gång på gång, men ändå så fortsätter man tro. Tro på något som inte finns. Att just denna gång kanske hen ger mig det jag vill ha. Den energin som en gång var där.
Sedan kommer man till en punkt att man börjar tvivla på sig själv, man börjar ifrågasätta vad man gjort för fel, är det jag som ger för lite? Eller är det jag som är jobbig och ivägen? Man vill ju självklart inte vara den som "tjatar". Man börjar känna sig dum och otillräcklig på något konstigt vänster. Det är så mångra frågor och så lite svar. Hur ska man veta om man ska ge sig eller om man ska fortsätta "kämpa"?
Men självklart får man något litet tecken av personen och man får någon typ av tävlingsinstinkt. Så man bestämmer sig att kämpa lite till, man vill ju "vinna". Men det resulterar ännu en gång att man blir ännu mer besviken än vad man redan var. Det är inte en gång det sker, utan det fortsätter så några, eller till och med många gånger, tills att man tillslut inser att man har övergått till något slag av desperathet av att ha kvar den här personen i sitt liv. Än att faktiskt genuint tycka om den här människan? Vad gör hen som gör att jag i huvudtaget stannar kvar? varför ska man lägga ned tid på en som skiter i en? Man blev blind och såg bara dom bra sakerna, fast det fanns hundra dåliga saker som låg bakom EN bra.
Man är förmodligen rädd att släppa taget om något som har känts så bra. Man är rädd att man aldrig kan få uppleva den härliga känslan igen? Är det därför man har så svårt att let it go?
Tillslut, finally! ger man "äntligen" upp. Varför ska man lägga ner energi på en människa som inte genuint ger något tillbaka? När personen tar mer energi än vad man får. vad är värt?
När man måste börja förstå sitt egna värde och inse vilka det är som "utnyttjar" en. Vad som tar mer energi ifrån en. Tyvärr är det så himla svårt att avgöra. Man sänker automatisk sitt egna värde när man sätter en före. Man tappar bort sig själv. man ger den personen övertaget genom att ge hen en låg standard. För den människan vet att du alltid kommer tillbaka för du har "sänkt" ditt värde, det spelar ingen roll vad hen gör för DU kommer alltid tillbaka.
Dax att tänka på sitt egna värde och sätta en hög standard. Inte låta dom behandla en hur som helst. så man inte hamnar där, ledsen och besviken.
***